Det känns som att alla försvinner. Jag vet att ingen kommer finnas här föralltid, det är bara en sak man kan vara säker på i livet - att man kommer dö. Det är ganska deprimerande att tänka så, men det är ju sant. Nästan alla mina bästa vänner har flyttat eller försvunnit på annat vis, gud vad jag saknar barndommen. Jag är bara orolig över att ni ska försvinna också.
Min familj tycks försvinna också, jag har aldrig haft nån morfar, farfar dog när jag var ganska liten och mormor för några år sedan. Jag har inte så många minnen med  nån dom. Jag kommer ihåg att vi brukade hälsa på mormor ganska ofta, men har egetligen ingen aning om vad vi hade för oss, och Ragge, minnet av dig kommer alltid finnas kvar, jag kommer alltid älska dig. Det sägs att de underbaraste människorna dör först. Du var den mest omtyckta personen jag kände, åh vad jag saknar dig! Elsa har redan flyttat hemmifrån och Jag har inte sett henne sen jul nu, och efter sommaren kommer jag vara utan Märta i ett år utan nån chans att hälsa på.
Jag kommer ihåg när jag var mindre och ni var de jag såg upp till, jag ville bli precis som ni. Jag lät er leka med mig som eran docka och när vi bråkade fick alltid Ragge rädda mig. Jag gillade att vara minst och bortskämdast men nu när jag vet att jag kommer bli ensam med mamma/pappa så är det inte lika kul.

Jag har inget som helst aning om vad jag vill gå på gymnasiet, värkligen ingen aning.
Jag känner på mig att jag kommer välja fel och spendera tre år med att försöka stå ut. 

om några månader fyller jag 15, det känns skönt att veta att jag kommer ha en
moppebil att ryma iväg med när jag inte orkar vara hemma.
då är det sommar, längtar dit men inte längre. 

oj vad långt det blev men nu ska jag gå å sy ett linne.