tillbaka till verkligeheten.

att sitta bredvid en balettdansos som reste till europa for att soka jobb fick mig att tanka lite. har haft ett alldeles for langt lov fran funderingarna och nu slog det mig plotsligt hur mkt jag har att fundera pa, hur mkt jag har att bestamma och ordna, hur mycket jag bara har lagt at sidan under hela den har semstern. men nu kommer det igen. men vad ar det man brukar saga... "vanta och se." "det ordnar sig."
om det enda vore sa simpelt.
att titta pa fame gjorde verkligen att jag fattade.
jag vill sa mycket som jag vet alldrig kommer handa. vad gor man at sant egentligen?
och innerst inne ar fragan inte vad som ar troligast, utan vad som ar viktigast.