it's so hard to see the thoughts I wish were true.
and I blame myself,
why do i persist?
I plague my mind with these insecure thoughts.
a whispers in the back of my head
telling me it's all wrong.
self loathing strangles me.

I'm holding on until there's nothing left to save.
The marks I left upon this world, will wash away in time.
And so it ends.
what will i leave behind once i'm gone?

I betray myself
i'm lying, creating false hopes.
-jag har mål, omöjliga att uppnå.

nu ska ni få läsa om min underbart lyckade dag...

#1 - missar bussen till sjukhuset, när jag kollar busstiden har bussen gått för 1min sen, så pappa får skynda som fan och hämta mig.
#2 - går vilse på sjukhuset (ofta man hittar till ortopeden) går till röntgen och frågar vart jag ska, då visar dom mig en skylt som sitter 1m bort där det står "ortopedkirurg ->".
#3 -  skickar smsbiljett typ när jag går ut från sjukhuset, tänker inte alls på att vänta med att skicka den tills jag vet när bussen går. 15 min senare kommer bussen. (vilket ledde till misslyckande #5)
#4 - bestämmer mig för att åka till skolan även fast jag är sjuk, är där på en lektion, känner mig äckligt sjuk, tänker dra hem men väljer jag att vänta på yvonne (i 1h) för att fråga om jag ska ha med nått hem och får svaret: nej!
#5 - bussbiljetten har gått ut för 10 min sen så jag går hem med fetaste huvudvärken.
#6 - väl hemmma upptäcker jag att jag inte har nycklarna med mig, för dom ligger i skåpfanskapet, så jag går tillbaka till skolan och hämtar nycklarna, och går hem igeeeeen = fryser ihjäl.
#7 - kokar kaffe för att värma mig och när det är klart upptäcker jag att vi inte har nån mjölk och det går fan inte att dricka kaffe utan mjölk!!
#9 - blev kallad hiphoppare hela dan (jävla kepzz/tards so tycker keps är hipphoppigt) :(

men aja hoppas jag lyckas med min stickning som jag ska hålla på med nu (:

- igår blev jag klar med mina garderobsluckor som jag har hållt på med i 13mån,
jag har lite svårt för att göra klart saker... he he
 

We only see what our eyes want to see.
But life isn't perfect.
I'm standing on the edge of nothing.
I've given up on my dreams
and I spend my waking moments counting the time.. 



we don't live, we only survive.

jag är för trött för att hålla mig vaken men kan inte sova.
jag skriker för döva öron och hoppas att någon ska lyssna.
jag vet inte om jag ska skratta eller gråta
och om sanningen ska fram så måste jag ljuga.

drömmen tog slut och verkligheten kom ikapp mig.

Du är inte trasig, du behöver inte fixas.
Dom vill få ditt självförtroende att svikta,
så du ska ge dom pengar för att klippa och klistra.
Men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar.
Kraven finns där vart man än vänder,
att man inte duger är signalerna dom sänder.
Ändå undrar alla vad det är som händer när vissa väljer svälten.




"En man kan vara kutryggig och enbent han kommer endå se Brad Pitt när han tittar i spegeln. En kvinns spegel är helt omvänd, hon kan ju vara Angelina Jolie och endå se shrek i spegel. "

varför låter vi oss bli styrda av det då?
Vi blir lurade att vårat självförtroende ska höjas om vi ser bra ut.
men frågan vi måste ställa oss är, måste man vara hypersmal och plastikopererad för att vara snygg?
Jag tror mer på att vi blir snygga om vi tycker att vi är det.
är man snygg i sina egna ögon så är man snygg i andras ögon också.
Men det är svårt att vara nöjd med sig själv men dessa sjuka ideal vi ser överallt.
Låt dom inte lura dig.

livet är inte rättvist,
och de som gjort gott får aldrig betala rätt pris.
fast på sätt o vis så är jag ändå glad
för han hade ju levt i allra högsta grad.
han hade levt var dag så mycket som han kunnat
älskat sina nära som han aldrig då försummat.
gjorde dumma saker ibland men det gör alla,
visste dock hur man fick lyckan att svalla.

Kärleken den övervinner allt
han som var så mysig och så underbar.

ljudlös saknad
ljudlösa tårar
ljudlöst skrik
jag går på sparlåga
allting är för stort, för jobbigt.
ni har ingen aning om vad som pågår inuti mig, värkligen ingen aning.
ni kommer aldrig förstå
och jag har redan räknat ut vad ni skulle säga.
det är ingen idé att försöka.

but don't leave me when I need you.

Jag är trött på den här ständiga känslan
av att sitta fast, att känna sig fängslad.
Man bor mitt i staden men har aldrig vart så ensam.
Dagen blir natt och längtan blir ängslan.
Det känns som jag har fastnat i ett gränsland
där allting står still förutom klockorna som klämtar.

jag har blivit träningsnarkoman.
de senaste tre dagarna har jag tränat 11,5 timmar och imorgon har jag träning igen.
men lika bra det!
9timmar mån-tis = jobbigt, men värt som fan!
och frågan är varför våra tränare lägger sig i saker som dom igentligen inte har någonting med att göra?
jag måste erkänna att jag inte är jätte taggad på gymnastik just nu, enbart pga tränarna. :s
exakt samma sak har hänt i alla grupper jag har gått i, tränarna och täningara förändras. blir så jävla trött på det.
känns väldigt värdelöst.

gud vad intresant för folk att veta alså..

It's just for me to pic up the pieces and move on i guess.
It was all up to you, but you didn't even realize.
I won't let it happen again,
another time, another place, another face..

new year, new life, but still the same me.