Min bror kommer alltid vara 19 år. 
han kommer aldrig ha ett riktigt jobb,
han kommer aldrig fytta hemmifrån, 
han kommer aldrig växa upp, aldrig få barn.
Snart är jag och min storebror jämngamla
lilla jag som har så mycket kvar att göra
så mycket att ge, att lära, att se och uppleva.
lilla storebror, snart är jag lika gammal som du
och har så mycket kvar att hinna med.

känner inte bara saknad men vet inte vad det andra är så jag struntar i det
om det ändå vore april, det va länge sen

kan inte förklara vad är tid, vet bara att den går
att varje dag är april närmare, också längre bort när man tänker på det

allting är så jävla konstigt när jag tänker efter så jag strunat i det
vad vi längtar till är det som redan varit säger de men jag struntar i dem
kan inte förstå framtid men vet att den kommer
den kommer med nått gott, strunar i att försöka spå den
det vet jag, vet att april får mig att prata strunt, strunta i regler
skolka, sola säger vi, sitta mitt i centrum samtidigt vara överallt i hela stan

Nu ser jag lyckan och stoltheten välta

det är svårt att formulera något så starkt
en känsla jag långt ifrån bemästrar mitt modersmål lika lite
lika liten, når inte ens om jag står på tå till din nivå
hur känns det undrar jag hur mår du?
hur känns det att vara den värsta person någon någonsin mött
att någon ångrar mer än någonsin att ha spenderat någon tid på dig
till den grad vill alldrig se någon vara något till dig
jag är ledsen som säger de säger det är lika känslolöst att ångra som att glömma bort
gör båda men blir jag aldrig lika känslolös som du

 

nått mysigt som ska till hultsfred oså. ehh.