det är ganska jobbigt att praoa på en skola där alla barn vet att man haft en bror, små barn som inte förstår nånting. redan efter en enda dag har fått massa frågor av okända ansikten. det känns så konstigt att någon jag aldrig sett förut tittar upp på mig, ler och frågar om jag har haft en bror. jag vet, dom förstår inte. jag brukar inte ha problem med att prata om ragge alls, det brukar vara tvärt om. när jag säger någonting så blir alla tysta. när jag berättar ett kul minne vet folk inte hur dom ska reagera, dom tittar ner och småler osäkert. men med barnen är det helt tvärtom, dom frågar och frågar. dom är inte rädda för hur jag ska reagera och dom är inte rädda för svaren. på ett sätt är det skönt men jag är inte van vid det. fast en tjej ville jag bara slå till på käften idag. oj vad barn kan ha svårt att förstå, dom har ju inte varit med om någonting.
det är en flicka som nyss förlorat sin morfar och jag ser på henne att hon sörjer, jag såg direkt. det har aldrig hänt förut. hon har faktiskt hjälpt mig igenom dagen, det har varit ganska skönt. stort tack till den lilla 10åringen :)