jag undrar fortfarande varför jag fortsätter, varför jag inte nöjer med det jag har.
jag tror att jag kanske, kanske kan vara lite självdestruktiv innerst inne.

---

det jag egenteligen ville säga var att vissa mäniskor är så bra så man inte riktigt vet vad man ska ta sig till.
jag vet att detta är precis vad alla säger, men vad skulle jag göra utan dom? dom konstiga människorna som firar årsdagar med sigsjälva och äter morötter i ultrarapid.  eller hon som håller mig sälskap varje dag som får mig att känna mig glad varenda dag av mitt liv. eller hon som får mig att känna mig viktig, hon som jag kan säga vad som helst till. eller hon som jag kan riga klockan 3 på natten utan att hon blir arg.  eller hon som jag säga vilka själviska saker som helst till, hon som alltid får mitt självförtroende att stärkas. 
och alla dom jag kan vara precis den jag är med och dom som kan få mig att skratta tills jag får slut på luft och kramp i magen.
ni är kungliga.